Amalia

Nu har den typisk Svensk sommaren äntligen kommit och mamma har fått Jacob boende hos sig.

Procesen för min del har pågått i 5 års tid. De börja 2008 med att få upp min äldsta bror till Stockholm och efter ungefär ett halv år, så får jag tillräckligt mod i mamma att flytta ifrån min pappa ( den processen har väl egentligen pågått ända sedan gymnasietiden 2005. Men då var de utan en plan )

Förra sommaren fick jag upp min mellersta bror, där planen har varit att min far inte skulle orka ta han om min yngsta bror. Vilket ser ut att ha gått igenom. Efter många samtal med socialen som inte har kunnat göra något under dessa år och med en domstols förhandling som slutade med att de fick falla på min plan ändå. (Snacka om att jag är arg på det Svenska rättssystemet)

De som har gjort mig riktigt upprörd genom dessa år, är att ingen i samhället reagerat. Att dem trotts samtal med min psykiska sjuka pappa, samtal med min mellersta bror och ett par anmälningar. Har låtit min yngsta bror bo kvar hos honom. De ända som skulle få min yngsta bror där i från. Var ett uttal av honom om hur han hade de hemma.

Då ställer jag mig frågan, hur i hela friden kan man få ett 11 årigt barn som blivit hjärna tvättad av sin far och hotat med saker och nere tryckt, under flera år att tala ut? Har dem inte frågat sig om den kan finnas en rädsla att inte vågar säga något.

Mina ord och mina syskons ord kommer inte kunna räknas i en domstol eller för socialen. För att de inte handlar om oss längre. Man tar heller inte här hänsyn till att alla vi flyttat i 15-16 års ålder. Eftersom ingen av oss vågat göra en anmälan under våran uppväxt hemma. Man kan inte räkna de år vi har blivit misshandlade psykiskt, mer eller mindre säger socialen.

Folk utifrån fråga sig då varför gjorde ni ingen under er uppväxt då? De ju bara att göra de? NEJ!  säger jag då. Det fanns hundra anledningar till att inte vi våga göra nått.

I dag vill inte våran pappa ha kontakt med dem äldsta syskon skaran. Inget jag är ledsen över, men ett ytterligare bevis på att de är något som inte stämmer i detta. Eftersom 2 av oss är över 18 så kan jag förstå att vi inte är ett socialfall, men vi har en som är 17 år som ingen har gjort en utredning på, som jag mesta dels tar ansvar över.

Varför reagerar inte socialen på att en 15 årig kille flyttar 50 mil upp till sin syster som då var 20 år. Sen den andra killen som 15 åring till sin syskon så fort han fick chansen.

5 år har gått och det är jag som har fått ta det största ansvaret. De jag som måste stå där när de krisar. De jag som får må dåligt när inte allt står rätt till.

Många frågar mig varför jag bor med mina bröder och varför min yngsta bror alltid ska vara där på alla sina lov. Jag har väl inget måste, jämte mot lagen. Men de har varit ett måste för mig själv. För jag har inte kunnat bara vara så ego, att jag kolla på utifrån. Därför har allt växt till att jag har fått ta mitt ansvar för de jag en gång har påbörjat.

Mina tonår blev förstörda och min ungdomstid har fått bli en stor erfarenhet. Man kan säga att den på sätt och vis blivit stulen. Samtidigt är de inget jag vill gråta för. Utan den har också format mig till den jag är i dag.

Jag försöker alltid se ett ljus i fram tiden. Men ibland finns de väldigt tunga perioder för mig med. Jag har på senaste tiden jobbat mycket med att bearbeta ansvaret, min sorg och lycka. Jag har så mycket blandade tankar inom mig att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Ibland vill jag bara skrika efter hjälp, ibland vill jag bara försvinna och aldrig mer komma tillbaka till min verklighet och bland är jag super nöjd med de jag har uppnått.

Nu är frågan varför har jag skrivit allt de här? Inte för att folk ska tycka synd om mig. För de hjälper inte mig. Men för att väcka en tanke hos folk. Många barn och ungdomar har det inte alltid så lätt och är bra på att dölja samtidigt som dem i bland har svårt att anpassa sig till samhället pga av deras situation.

Mitt mål en dag är att skriva en bok, för att visa att man måste göra något åt detta. De finns hundratals i Sverige som har det riktigt dåligt hemma och många gånger går de jävligt illa.

De är detta som är min driv kraft i livet <3